Rubriken får mig att tänka på Melodifestivalen. Det är som om texten kommer rakt inifrån en modefixerad makeupstyler. Eller nä. Mer som från en hudvårdslotionreklam med en bodybathscrub av aloeveramousse och en liten touch av äpple.
På bilden av förpackningen ser vi några mörkgröna krokodiltandade, pilformade blad som sticker fram från sidan Och i mitten, vad har vi där? Jo, själva touchen! Ett retuscherat ljusgrönt äpple (kommer inte ihåg namnet på sorten för jag brukar aldrig köpa dem, då de är inpregnerade av besprutningsgift och smakar för surt) som någon har stänkt lite vatten på. En droppe som bildar sina symmetriska böljande ringar i mjukt vatten visar att det finns en vattenreservoar i närheten. Det är även en instruktion till produkten, att det bör användas i samband med vatten. De flesta brukar duscha eller bada badkar men jag har även sett de som inte gillar klorgas och tar då med bodybathscrub till simhallen och ställer sig vid bassängkanten och sprutar ner kletet i vattnet. Höjer man blicken från föreoreningstankarna ser man att på andra sidan står det ju folk som river äpplen och pytsar ner det i vattnet.
Senare när jag hade bastat klart (jag ville inte bada så jag bastade bara), tog jag mig en sväng ner till stan. Å jag gick där längs trottoarkanten och sparkade på en kotte för mig själv. Men plötsligt så fastnade blicken på en hippie som satt och spelade på en hemgjord blandning av en gitarr och en flöjt. Jag fylldes av medlidande, ty hans ögonbryn hade skrynklat ihop sig uppe i pannan och munnen snörpte ihop sig under de instrumentala delarna, som om han försökte efterlikna processen som sker då vindruva förvandlas till russin.
Ingen gav denna stackars människa en enda liten penny! Men för att byta perspektiv, varför kastar vi inte bara våra pengar upp i skyn och låter dem dansa i fri ringdans runt våra hjässor, för att sedan fly sin kos, burna av vindens kraft? Vi är insnärjda i vårt eget hår som binder fast våra fötter. Det är nästan som om dessa metallflingor och grånade papper kan tala.
Hippien, som suttit ner på sina hälar och uttryckt sitt djupaste inre i sin musik, öppnade sina ögon och lyfte blicken mot mig. Han tog sin gitarrflöjt, reste sig och gick. Mina ben pinnade på, för att komma ikapp. Han kunde ju inte bara sticka mitt i sticket (alltså den instrumentala delen i slutet av (ofta) en mainstreamlåt)! Men han var spårlöst försvunnen.
Det avslutade stycket ligger och gnager i mitt huvud. Det är som om man andas men plötsligt kommer inte luften in i lungorna. Nåväl, jag böjer mig ner och tar upp en liten kotte och kastar den över axeln. Nu har jag en rak rygg och en blick som kantar vid molnen. Aj! (Jag gick in i en stolpe.)
